Sitter och får ont i magen när jag tänker på vad jag ska göra i framtiden.. Saknar dansen väldigt mycket! Får tanken "varför tackade jag nej till sway?" jag ber ju svaret men det känns ändå konstigt i magen. Jag KAN INTE sluta drilla det är den jag är men samtidigt så saknar jag tiden på Lunnevad när vi hade tre dansklasser varje dag. Varför finns det ingen danskola i Linköping?? Flyttar man till Stockholm så finns det ingenstans att träna.. Eller hallar finns det säkert men då ska man hyra dom och träna själv hela tiden. Tanken finns ju.. Ska jag söka igen och om jag då kommer in blir svaret mej iaf då?? Jag har velat en sak nu väldigt länge, flera år och nu säger jag det högt! Jag vill bli som Thomas!! Han verkar ha en perfekt kombination av drill och dans. Man kanske behöver några danser för att det ska bli så men man missar för mycket om man inte drillar på några år. Mitt mål är ju att tävla utomlands och det SKA jag klara!!

Blir tårögd när jag tänker på allt detta men det kanske behövs.
Nu ska ni inte tro att jag går och är tårögd hela tiden utan dessa tankar fick jag för ut idag när min "gamla" danslärare skrev tack till mig på Facebook efter att jag gratulerar henne på födelsedagen. Det var hon dessutom som valde ut mig och en till i klassen som fick stipendium när vi slutade så det jag gjorde måste ju varit bra.

Kollade på danssolot jag gjorde på Lunnevad och kände att det var bra och skönt att se. Jag kan ju dansa! Sedan kollade jag även på mitt favorit drillsolo "bridge iver troubled water" och kände samma känsla där.

Finns det något bra sätt att kombinera dessa två världar?